Om du störs av vilda djur

Tamduvan, eller stadsduvan (Columba livia), förekommer i nästan alla våra städer och har sitt ursprung i den vilda klippduvan, som förvildats från duvslag. Redan på 1800-talet började frilevande tamduvor dyka upp i många städer. Dessa duvor håller till på stadens torg, tak och olika skrymslen, och de bygger bo under broar, i hus och andra byggnader. De livnär sig på gröna skott, brödbitar och matrester och är bofasta året runt. Duvor är stannfåglar och lämnar inte sina områden under vintern.

Skador och problem
Tamduvor kan orsaka problem genom att de smutsar ner exempelvis på takutsprång, balkonger, verandor och uteserveringar. De kan även vara högljudda.

I stora lagerlokaler och industrilokaler med höga portar kan tamduvor ibland orsaka problem. Rovfåglar som sparvhök, duvhök och berguv kan också lockas in av duvorna, vilket kan skapa ytterligare problem.

Förebyggande åtgärder
Människors beteende är oftast orsaken till att tamduvor blir ett problem. Matrester från soptunnor, uteserveringar och gatukök ger goda förutsättningar för många duvor i staden. För att minska antalet duvor kan man störa dem precis innan häckning, till exempel genom att täcka skorstenar, balkonger och andra lämpliga häckningsplatser. Genomskinliga plastdraperier, blå plastband eller linor vid porten kan hindra fåglar från att ta sig in i lagerlokaler. Skrämselmetoder som ballonger med påmålade ögon, rovfågelattrapper och spegelreflexpyramider kan också vara effektiva. Skrämselljud med läte från skrämda tamduvor kan spelas upp för att avskräcka fåglarna från att komma nära byggnader.

Jaktbestämmelser
Tamduvan är fredad och får inte jagas, men den finns dock upptagen i jaktlagen i den så kallade skyddsjaktsbestämmelsen. Det innebär att duvor som kommer in på en gård eller i en trädgård och orsakar skada eller olägenhet kan jagas under hela året om ingen annan lösning finns. Inom tätbebyggt område krävs särskilt tillstånd från polisen. Om duvor bygger bo och orsakar stor skada eller olägenhet, får boet och ägg eller ungar avlägsnas trots fredningsbestämmelserna.

Alternativ till skyddsjakt
Speciella slagfällor som inte dödar fåglarna kan användas för att fånga duvor som kommit in i byggnader. Fåglar kan också lockas ut genom att släcka ner belysningen och öppna portar och fönster så att de flyger ut mot ljuset.

Ansvar
Duvor orsakar mycket sällan olägenhet för människors hälsa. Det är allas ansvar att inte slänga matrester där duvor lätt kan komma åt dem, och matning av duvor bidrar till att upprätthålla en stam i staden.

Fladdermöss är den näst mest artrika däggdjursgruppen på jorden, med över 1 000 arter, varav 18 finns i Sverige. De flesta fladdermöss är insektsätare och jagar med hjälp av ekolokalisering efter solnedgången. För att navigera i luften använder de också känseln. På deras vingar finns speciella receptorer med små hårstrån som registrerar luftmotstånd och skickar informationen till hjärnan, vilket gör dem extremt skickliga på att justera sin kurs och undvika kollisioner.

Fladdermöss bygger inga egna bon utan använder befintliga håligheter. Förutom att de behöver tak över huvudet, värme och plats att föda sina ungar, är det främst tillgången på insekter som avgör var de bosätter sig. De kan lika gärna bo i en modern villa som i ett gammalt lantställe.

Skador och olägenheter
Fladdermöss orsakar sällan direkt skada, men om de finns i stort antal kan deras avföring orsaka nedsmutsning och dålig lukt om spillningen inte torkar. När ungarna är små kan de göra ljud ifrån sig, och om det finns en yngelkoloni i huset kan det bli livligt under juli-augusti. Om fladdermuskolonin är mycket stor kan det uppstå problem med vägglöss, och då bör man kontakta Länsstyrelsen.

Alla däggdjur, inklusive fladdermöss, kan bära på rabies, men i Sverige har inget fall upptäckts sedan 1700-talet. För säkerhets skull bör man alltid använda handskar vid hantering av fladdermöss. Om du hittar en skadad fladdermus, kontakta Länsstyrelsen.

Förebyggande åtgärder
Innan du vidtar några åtgärder, kom ihåg att fladdermöss bidrar till att minska antalet myggor i omgivningen. Deras spillning är mycket kväverik och utmärkt som gödsel. Om spillningen börjar lukta beror det oftast på otillräcklig ventilation i huset. Genom att förbättra ventilationen torkar avföringen och luktar då inte. Ett extra innertak kan också sättas upp för att hindra spillningen från att nå golvet.

Ett bra sätt att undvika att fladdermössen bosätter sig i ditt hus är att sätta upp fladdermusholkar. Det är bäst att sätta upp flera holkar i samma område. Placera holkarna ungefär två till tre meter över marken, utan växtlighet i närheten och helst i söderläge.

För att stänga ute fladdermössen, börja med att räkna antalet som flyger ut ur huset under några kvällar i rad (helst när vädret är bra). När du vet hur många de är, täck över hålet med byggplast nästa kväll när den sista fladdermusen har lämnat huset. Då kan de inte flyga tillbaka, och du kan täppa igen eventuella hål i lugn och ro. Fladdermöss behöver endast ett centimeter-stort hål för att ta sig in, så det är viktigt att täta väl!

Jaktbestämmelser
Enligt jaktlagen är alla fladdermöss totalfredade vilket innebär att de inte får avlivas eller fångas. De enda perioderna man får vidta åtgärder mot fladdermöss i byggnader är 15 april – 1 juni samt 15 augusti – 15 september.
Miljöer som är viktiga för fladdermössen (födoområden, övervintrings- och yngelplatser) är skyddade genom ”Överenskommelsen om skydd av fladdermuspopulationer i Europa”. Särskilt tillstånd från Länsstyrelsen krävs för att fånga in eller flytta fladdermöss vid till exempel husrenovering.

Ansvar
Fladdermöss orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.

Getingar (Vespidae) är en familj inom ordningen steklar, som omfattar över 3000 arter världen över. De finns både som solitära och sociala getingar. I Sverige kan vi hitta 37 solitära arter och 12 sociala arter. Solitära getingar lever ensamma, medan de sociala getingarna bor i samhällen bestående av hanar, honor och sterila honor som kallas arbetare. Sociala getingar bygger bon av tuggad pappersmassa eller lera. Dessa bon kan vara frihängande, placerade i håligheter eller under marken.

Endast honor kan stickas eftersom deras äggledare har omvandlats till en gadd. Till skillnad från tambin har gadden inga hullingar, vilket innebär att getingen kan sticka flera gånger. Getingar sticker när de känner sig hotade, till exempel om de blir klämda eller trampade på, eller när de försvarar sitt bo eller revir. De är som mest aggressiva i augusti.

Jordgetingar är inte en specifik art utan en beteckning för getingar som bygger sina bon under marken. Vår största art, bålgeting, är trots sin storlek och det högljudda surrandet när den flyger, faktiskt den mest fridsamma getingen!

Getingar livnär sig på nektar från bland annat rosväxter, vilket hjälper till med pollineringen av många fruktträd och bärbuskar. De matar också sina larver med insektslarver, vilket bidrar till att minska mängden skadedjur i våra trädgårdar.

Skador och olägenheter
Även om getingar spelar en viktig roll i naturen, kan de bli störande när vi vill sitta ute och äta under sommaren. Getingbon i närheten av områden där vi ofta vistas kan också bli ett problem.

Förebyggande åtgärder
Om du märker ett påbörjat getingbo nära uteplatsen, är det bäst att ta bort det medan det fortfarande är litet. Detta görs helst på kvällen när getingarna är som lugnast. Om boet är lättåtkomligt kan det enkelt avlägsnas med exempelvis en dammsugare. För större bon bör man anlita professionell hjälp, och ofta täcker hemförsäkringen skadedjurssanering.

Att använda getingboattrapper, gjorda av bruna uppblåsta papperspåsar, kan vara ett effektivt sätt att hålla getingarna borta. Getingar undviker nämligen att komma för nära andra getingbon då det kan vara farligt för dem. Dessa attrapper bör sättas upp tidigt på våren innan några getingar hunnit bosätta sig i närheten. Det kan också vara en bra idé att hänga upp en attrapp när ni fikar eller äter ute, vilket ökar chansen att getingarna håller sig borta.

Mat och dryck som innehåller animaliskt protein (fisk, skaldjur, kött, ägg) och socker (sylt, saft, läsk och alkoholhaltiga drycker) är populärt hos getingar. För att undvika dem, placera ett fat med lockande mat en bit bort från platsen där du ska sitta innan du sätter dig till bords, och täck över din egen mat och dryck. Se noga över allt du stoppar i munnen och undvik att dricka direkt ur burkar eller mörka flaskor.

Färgglada kläder, särskilt gula, blommönstrade och starkt färgade plagg, attraherar getingar. Undvik också starka dofter som söta parfymer, hårspray och svett då dessa lockar till sig getingar. Vifta inte med armarna eller gör häftiga rörelser om en geting närmar sig, detta kan göra dem aggressiva och locka fler. Gå istället lugnt därifrån. Döda getingar kan också dra till sig andra getingar, så ta bort dessa från platsen.

Ett enkelt sätt att hålla getingar borta är att använda en blandning av 1 matsked pepparmyntsolja och 1 liter vatten i en sprayflaska. Getingar gillar inte pepparmyntsdoft.

Håll utkik efter getingbon i din omgivning, såsom under träspänger, utkikstorn, uthus, takutsprång och fågelholkar. Lämna inte fallfrukt på marken eftersom det attraherar getingar.

Ansvar
Getingar kan vara en olägenhet för människors hälsa, särskilt om man får ett stick i munnen eller på halsen, då svullnaden kan blockera luftvägarna, eller om man är allergisk eller överkänslig mot deras gift. Om getingarna uppträder i så stort antal att det blir svårt att hålla sig undan klassas de som skadedjur. Det är fastighetsägarens ansvar att vidta åtgärder för att hantera problemet.

Genom åren har gråsparv och pilfink utvecklats till att bli de mest kulturbundna fåglarna i Sverige. De är numera så vanliga i stadsmiljöer att majoriteten av de svenska populationerna troligtvis återfinns där. Trots att båda arterna är skyddsvärda upplever människor dem ibland som problematiska.

Gråsparv
Gråsparven (Passer domesticus) är känd för att stanna kvar inom samma område där den etablerat sig under hela sitt liv. De bosätter sig gärna under tegelpannor, i ventiler, övergivna svalbon och ibland även i häckar och buskage. Gråsparven lever i flockar nära människor i städer och samhällen över stora delar av landet. Både gråsparv och pilfink bildar livslånga parrelationer. Deras diet består av frön, frukter och insekter.

Antalet gråsparvar har minskat kraftigt de senaste åren, men arten finns inte med på rödlistan över hotade arter i Sverige. En anledning till minskningen kan vara att gråsparvarna trivdes intill hästar och tidigare ofta sågs picka mat i deras närhet. Med hästarnas minskade förekomst har även antalet gråsparvar minskat. Numera är pilfinken vanligare än gråsparven.

Pilfink
Pilfinken (Passer montanus) är något mindre än gråsparven och förekommer i trädgårdar, parker och bebyggda områden, främst i södra men även i mellersta Sverige. Denna fågel äter insekter och ogräsfrön och är inte lika starkt knuten till människan som gråsparven. Den häckar ofta i ihåliga träd i parker och alléer, under tegelpannor, och ibland även i fågelholkar. Äldre pilfinkar är typiska stannfåglar och stannar kvar på sina häckningsplatser året om, medan unga pilfinkar är mer rörliga men sprider sig sällan mer än några mil.

Jämfört med gråsparven har pilfinken en mer sydlig utbredning i Sverige. Den är mindre bunden till stadsbebyggelse och ses oftare i trädgårdar.

Skador och olägenheter
Skadedjur och ohyra är benämningen på djur som medför olägenheter för människors hälsa. En sådan olägenhet innebär en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan negativt, och som inte är tillfällig eller ringa. Gråsparvar och pilfinkar orsakar ytterst sällan sådana olägenheter. Endast om man får i sig fågelbajs finns en liten risk att smittas av fågelburna sjukdomar som salmonella eller papegojsjuka.

Den främsta olägenheten från pilfinkar och gråsparvar är nedsmutsning, särskilt på uteserveringar. Det händer också att de tar sig in på restauranger och caféer.

Förebyggande åtgärder
Gråsparvar och pilfinkar är en naturlig del av stadsbilden. Det bästa sättet att förebygga problem med dessa fåglar är att förändra vår attityd och acceptera deras närvaro i stadsmiljön. Med information om arterna och god hygien på uteserveringar kan fåglarna istället upplevas som ett trevligt inslag i staden.

Många fågelproblem uppstår eftersom vi människor omedvetet skapar attraktiva mat- och skyddsplatser för dem. För att undvika problem med gråsparvar och pilfinkar, lämna inte matavfall som kan locka fåglarna. Se till att soprummet är ordentligt stängt och undvik att mata fåglarna på torg, uteserveringar eller i parker. Placera inte bord och bänkar under träd där fåglar gärna sitter. Rengör nedsmutsade ytor med såpvatten, men undvik att rengöra trasor och redskap i kök eller där de kan komma i kontakt med livsmedel. Glöm inte att tvätta händerna efter rengöring.

Jaktbestämmelser
Gråsparven och pilfinken är fredade och får inte jagas, men de är inkluderade i skyddsjaktsbestämmelsen. Detta innebär att om gråsparvar eller pilfinkar kommer in i ladugårdar, livsmedelslager eller liknande anläggningar och utgör en risk för allmän hälsa och säkerhet, får de jagas året runt om ingen annan lämplig lösning finns. För jakt inom tätbebyggt område krävs dock särskilt tillstånd från polisen.

Alternativ till Skyddsjakt
Den enda långsiktigt hållbara lösningen för att slippa gråsparvar och pilfinkar är att förhindra deras inträde i byggnader och anläggningar samt att göra området oattraktivt för dem.

Ansvar
Det är verksamhetsutövaren som ansvarar för att bord och bänkar hålls rena. Fastighetsägaren eller den som ställer ut soporna ansvarar för att sopor eller matrester inte sprids. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de kan stängas ordentligt.

Grävlingens (Meles meles) utbredning i Sverige sträcker sig från söder (förutom på Gotland) till mellersta Norrland. Grävlingsstammen har under de senaste årtiondena ökat i både antal och utbredning men den är vanligast i landets sydligaste fjärdedel.

Eftersom de är långsamma djur är de inga effektiva jägare. På våren är grävlingens favoritföda daggmaskar och den håller då mest till i rika naturmiljöer som lövskog och övergivna jordbruksmarker. Senare på sommaren och på hösten äter den en hel del säd och bär och finns då även i skogar och på hyggen. Dieten består också av insekter, as och avfall. Honan blir könsmogen vid två års ålder och föder 2 till 3 ungar under januari – mars månad. Ungarna kommer fram ur grytet två månader senare. Grävlingens effektiva grävande resulterar i stora
gryt, med flera ingångar, som kan vara påbyggda sedan flera sekel.

Skador och olägenheter
Grävlingen kan orsaka skador på hus genom att den gräver gryt under dem som kan göra marken instabil. Den kan göra skada på havrefält genom att gå runt och bryta ner strån för att komma åt sädeskornen. I trädgårdar kan det hända att grävlingen gräver i gräsmattor eller skapar latriner vilket inte uppskattas av tomtägaren. Vissa människor känner sig rädda när det finns en grävling i närheten. Grävlingar är också inblandade i många trafikolyckor.

Grävlingar hör till den svenska faunan. En grävling som gräver upp gräsmattan eller gräver ett gryt under en byggnad utför endast sitt naturliga beteende att leta föda och att bygga bo. Det utgör ingen anledning att avliva djuret och är enligt definition inte någon olägenhet för människors hälsa eller miljön. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan negativt och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Förebyggande åtgärder
Genom ultraljud, resonansljud eller skrämselanordningar kan man skrämma bort grävlingar som gräver under byggnader. Det finns olika varianter att köpa på marknaden. En metod man kan pröva är att sätta in en radio så långt in i den grävda gången man når och låta den spela några dygn. Grävlingarna förknippar obehaget med platsen och ger sig av för att hitta en lugnare plats att gräva sitt gryt.

Om en grävling river upp gräsmattan beror det oftast på att gräsmattan angripits av trädgårdsborrar eller andra gräsmattelarver. Det avhjälps bäst genom att bekämpa larverna med miljövänliga metoder, t.ex. nematoder. Om grävlingen fortsätter förstöra gräsmattan hjälper det bara att hålla den ute med stängsel, t.ex.
en eller två eltrådar på låg höjd.

Den bästa förebyggande åtgärden att motverka sin rädsla för grävlingar är att försöka ändra sin attityd mot de fridsamma djuren, och acceptera deras närvaro i omgivningen. Grävlingar undviker människor och springer undan när det närmar sig folk. Det finns ingen anledning för en grävling att angripa en människa, så länge man inte försöker fånga den eller tränger den. Att de skulle bita folk tills det
krasar är en ren myt.

Jaktbestämmelser
Jakttiden på grävling är 1 augusti – 15 februari i hela landet. Även att fånga i fälla är jakt. Om grävling kommer in på gård eller i en trädgård och där orsakar skada eller annan olägenhet får den skjutas eller infångas hela året (så kallad skyddsjakt) om det inte finns någon annan lämplig lösning.

För att få jaga inom tätbebyggt område krävs särskilt tillstånd av polisen.

Alternativ till skyddsjakt
Den enda långsiktigt hållbara lösningen att slippa grävlingar är att se till att de inte kommer in i trädgården och att göra det oattraktivt för dem att uppehålla sig i området.

Ansvar
Grävlingar definieras inte som skadedjur eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att vidta åtgärder mot grävling.

I Sverige finns det sju hackspettsarter, men endast två av dem orsakar skador på hus och byggnader.

Större Hackspett
Större hackspett (Dendrocopos major) är en av de vanligaste hackspettsarterna i Sverige, förutom längst i norr där den är sällsynt. Den lever i löv- och blandskogar, ibland även i barrskog, från Skåne till Lappland. Den hackar ut sitt eget bo eller använder en holk och äter insekter som skalbaggar, myror och bladlöss. Deras föda består även av bär som blåbär och lingon och under vintern besöker den gärna fågelbord.

Spillkråka
Spillkråka (Dryocopus martius) är den största av Europas hackspettar och den som orsakar störst skada. Den förekommer allmänt till sparsamt i hela Sverige och lever i äldre barr- eller lövskog. Arten är en stannfågel men vissa år kan den flytta. Spillkråkan hackar ut stora bohål i träd på våren och äter bland annat vedlevande insekter, myror och spindlar.

Skador och Problem
De skador som hackspettar orsakar på trähus är inte det trummande som fåglarna gör för att markera sitt revir. Istället sker skadorna genom oregelbundet hackande när hackspetten söker föda eller tar upp bohål. Det är då de arbetar med kraft och orsakar skador. Angreppen sker oftast på husfasader och husgavlar strax under taket.

Varför hackspettar ger sig på hus är inte klarlagt. Ibland kan en gammal träfasad innehålla skadeinsekter som hackspetten hör och letar upp. Andra gånger kan hackspetten höra ljud, som ett getingbo på vinden, tickandet från en klocka eller knäppandet och surrandet från elektriska installationer i väggen, och tro att det finns vedinsekter där.

Även helt nya träpaneler kan angripas utan någon uppenbar förklaring. I sådana fall kan hackspetten ha sökt ett övernattningshål eller bohål och funnit huset attraktivt. Flera fall har beskrivits där äldre hus med hackspettshål har fått ny fasad, men hackspetten har ändå gjort nya hål på samma ställen.

Förebyggande Åtgärder för Hackspettsskador
Starholkar eller pärluggleholkar kan sättas upp nära huset som alternativa övernattningsplatser för att förhindra hackspettar från att hacka sig igenom fasaden. Genom att sätta upp en eller flera hackspettsattrapper på det utsatta huset kan du ofta få bukt med problemet. När hackspetten upptäcker att reviret redan är ockuperat drar den sig undan. Attrapper kan du enkelt göra själv i trä eller plåt genom att rita ut en siluett av en hackspett i naturlig storlek, såga eller klippa ut den och måla den i de färger som den angripande hackspetten har. Placera attrappen högt på husknuten så att den syns från två av väggsidorna. Erfarenheter visar att hackspettsattrapper oftast fungerar bättre än till exempel rovfågelsattrapper och vimplar.

Olika typer av rovfågelsattrapper kan också prövas för att skrämma bort hackspettarna från fasaden. En höksiluett kan sågas ut i trä eller plåt med karaktäristiska drag som lång smal stjärt, kort huvud och breda vingar. Färgen bör vara mörkgrå eller mörkbrun och målas strimmig på undersidan. Placera attrappen så att färgerna kontrasterar mot bakgrunden, bäst ovanför skadestället, till exempel från ett spö så att den syns mot himlen. En ugglesiluett kan tillverkas på samma sätt, med stort huvud och stora ögon som målas gula eller orangeröda. Spika upp attrappen under utskjutande tak.

Vimplar, ballonger, plastpåsar med mera kan hängas upp i snören vid skadestället och har många gånger visat sig fungera bra. Kombinationen av något som rör sig i vinden och samtidigt ger ifrån sig ljud är effektiv.

Jaktbestämmelser
Hackspetten är fredad och får inte jagas. Jakt för att motverka skada är inte heller tillåten.

Ansvar
Hackspettar är inte klassade som skadedjur eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att vidta åtgärder.

Spridning och Beteende
Kajorna (Corvus monedula) är väl spridda och ganska vanliga som häckfåglar i städer och samhällen. De kajor som häckar i tätorter bygger sina bon i skorstenar, kyrktorn, ventilationstrummor och liknande platser. Vanligtvis häckar de utanför staden och flyttar till tätorten under vintern eller flyttar söderut. Tätorter är attraktiva för kajor på grund av det rika utbudet av föda (matrester och sopor), varmare klimat och färre fiender som rovfåglar.

Under höst, vinter och vår, när det inte är häckningstid, övernattar kajor ofta tillsammans i stora kolonier i stora träd eller på hustak. På grund av tillskott av årets ungar och inflyttade kajor från Norrland finns flest kajor häromkring under dessa perioder. På morgnar och kvällar kan de samlas i stora flockar som flyger runt innan de slår sig ner för natten eller sprider sig för att leta föda under dagen. Under häckningstiden lever kajorna däremot parvis.

Population och Problematik
Om häckande kajor skjuts bort, fylls deras platser snabbt av fåglar från omgivande landsbygd. Det finns en stam av övervintrande kajor i södra Sverige. Även om de flesta kajor flyttar på hösten och återvänder i slutet av februari, består en stor del av kajstammen vintertid av övervintrande fåglar från norra Sverige. Skjuts en kaja under häckningstid är det osäkert om den är en lokal fågel från trakten eller en tillfällig besökare från annan ort.

Skador och Problem
Kajor orsakar problem som nedsmutsning, spridning av sopor och oväsen från deras läten. För vissa människor kan synen av stora flockar vara obehaglig. Kajor orsakar dock sällan olägenheter för människors hälsa enligt lagens definition. Endast om man får i sig fågelbajs finns en liten risk att smittas av fågelburna sjukdomar som salmonella eller papegojsjuka.

Förebyggande åtgärder
Kajor hör till stadsbilden i våra tätorter. Den bästa förebyggande åtgärden är att ändra sin attityd mot de intelligenta och ofarliga fåglarna, och acceptera deras närvaro i gaturummet. Genom information om arten, god hygien på uteserveringar och rena parkbänkar som inte står under träd där fåglarna gärna sitter, upplevs kajorna ofta snarare som ett trevligt inslag på stan.

I de flesta fall är det vårt eget fel att det blir problem. Matrester från utställda soppåsar, överfulla soptunnor, uteserveringar, gatukök och nedskräpning innebär goda möjligheterna för en tät kajstam. Skyddsjakt på fåglarna är inte en långsiktigt hållbar lösning utan innebär att man bekämpar symptomen på ett sanitärt problem men inte tar tag i ursprungsproblemet.

En metod att få ned beståndet av häckande kajor är genom att störa fåglarna precis innan de går till häckning. Detta kan till exempel göras genom att täcka för skorstenar, utskjutande tak och andra lämpliga häckningsplatser.

Jaktbestämmelser för Kajor
Kajor får jagas från 1 juli till 15 april. De är inkluderade i jaktlagens skyddsjaktsbestämmelser, vilket innebär att kajor som kommer in på gårdar eller i trädgårdar och orsakar skada eller andra olägenheter får jagas året om, om det inte finns någon annan lämplig lösning. Kajor får även jagas i tätorter året om ifall de orsakar kraftig nedsmutsning genom sitt träck. För att jaga inom tätbebyggda områden krävs dock ett särskilt tillstånd från polisen.

Om kajor orsakar betydande skada eller olägenhet genom att bygga bo i hus eller på gårdar, får boet samt ägg eller ungar avlägsnas, trots bestämmelserna om fredning.

Alternativ till Skyddsjakt
Det finns flera sätt att få kajor att flytta från en viss plats. Att sätta upp bulvaner i form av en uv i plast på hus, i hamnar eller på fritidsbåtar prövas ofta. Effekten varierar; ibland fungerar det bra, men fåglarna vänjer sig ofta vid attrappen. Ögonattrapper kan också vara en effektiv metod, särskilt att hänga upp i trädgården.

En duvhöksattrapp kan tillverkas och placeras i trädgården. Skär ut en siluett av fågeln i naturlig storlek, måla den och sätt en balansvikt på mitten så att siluetten håller sig upprätt i vinden. Häng upp attrappen på en lina i trädgården.

För att förhindra kajor från att flyga in på verandor eller balkonger, kan du prova att hänga upp blå plastband eller linor på platsen där de kan flyga in. Vissa experter menar att fåglar ogillar blå färg.

Ansvar
Ansvar för att sopor inte sprids ut vilar på fastighetsägaren eller den som ställer ut soporna. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de kan slutas till.
Fastighetsägaren ansvarar också för att vidta de åtgärder som behövs för att motverka olägenheter vid bostäder.

Kanadagåsen (Branta canadensis) är Sveriges största gås. Den skandinaviska populationen flyttar vintertid, med en huvudsaklig sydvästlig sträckriktning. Södra Sverige, Danmark och norra Tyskland är vinterkvarter för de flesta svenska och finska kanadagässen. Gässen häckar i sjöar, dammar, floder och kustnära områden. Om populationstätheten är hög kan häckning förekomma i löst sammanhållna kolonier. Boet ligger i allmänhet på små öar och kanadagåsen lägger två till tio ägg. Vid två års ålder är de fortplantningsdugliga, men vanligen häckar de först vid en ålder av tre till fem år.
Under icke häckningsperiod, och särskilt under vintern, är kanadagåsen starkt flocklevande.

Under höst och vinter hittar kanadagåsen sin föda på jordbruksmark och odlade vallar. Övernattningen sker på öppet vatten eller, under kalla vintrar, på isen på större sjöar eller i kustbandet. Övernattningsplatsen kan ligga långt från födosöksområdet. Lokalt häckar gässen i stadsparker och betar då på gräsmattor.
På 1930-talet skedde de första utplanteringarna av kanadagås i Sverige och sedan dess har den ökat kraftigt i antal. Inga exakta siffror över antal häckande par finns men enligt Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) rör det sig om 10 000 – 20 000 par. Kanadagåsen äter undervattensväxter, gräs, örter och spillsäd.

Skador och olägenheter
Från olika håll rapporteras om ökande skador på gröda. Det förekommer också problem i parker och vid sjöar där gässen förorenar genom sin spillning.

Förebyggande åtgärder
Undvik höstplöjning eller ställ i ordning inmatningsplatser både vår och höst. Stubbåkrarnas attraktionskraft är av stor betydelse under hösten men även under våren. Genom att vänta tills våren med att plöja kan fåglarna styras undan från känsliga grödor.

Jaktbestämmelser
Kanadagås får i Västra Götalands län jagas mellan den 11 augusti och
31 december. Om det behövs för att förebygga skada, får kanadagås som uppträder vid fält med oskördad gröda eller som orsakar sanitära besvär jagas från 1 juli till och med 30 juni.

Alternativ till skyddsjakt
Det finns flera sätt att skrämma bort fåglarna från en viss plats. Attrapper av rovfåglar kan användas liksom olika föremål som ger ifrån sig ljud eller ljus. Alla fågelskrämmor fungerar inte alltid. Man får prova sig fram.

Enklaste sättet att hålla kanadagässen från gräsmattor nära stränder är att sätta upp en eltråd ca 15 cm ovanför marken mot vattnet. Kanadagåsen vill ha fri flyktväg ner till vattnet och undviker marker där det finns ett hinder mellan betesmarken och vattnet.

Ansvar
Kanadagäss orsakar mycket sällan problem för människors hälsa.

Vildkatter tillhör inte den naturliga djurvärlden i Sverige och de katter som förekommer i naturen är förvildade tamkatter. Det är vanligast med förvildade tamkatter i städer. Uppskattningsvis finns det i Sverige cirka 100 000 katter som saknar hem.

Katter blir könsmogna före ettårsålder och en katthona kan få mellan en och sju ungar i varje kull och kan få två kullar per år. Katter är jägare och lever på växtätande djur. Under vintern i Sverige klarar sig därför inte katterna själva utan behöver mat från människan för att överleva. När det blir kallt försöker de finna skydd och stryker då oftare omkring i närheten av bostäder och industrier.
Förvildade tamkatter lever ibland i kolonier, men normala huskatter vill ha eget revir utan konkurrens med andra katter. Det innebär att det ofta sker slagsmål mellan katter. Många av våra huskatter är stressade och mår dåligt ifall det finns för många katter i samma område. Bor man i tättbebyggt område kan det därför, för katternas skull, vara bättre att låta bli att skaffa katt.

Skador och olägenheter
Ett vanligt klagomål handlar om katter som uträttar sina behov i trädgårdar och sandlådor, krafsar i rabatter, ligger i andras utemöbler, kommer in i bostäder och smutsar ner nytvättade bilar. Det förekommer även anmälningar om förvildade katter som är magra och i dåligt skick som ibland attackerar tamkatter och sprider loppor till dem. Det förekommer ofta inavel bland de förvildade tamkatterna. Många gånger har djuren det inte bra och behöver tas om hand.

Förebyggande åtgärder
Problemet med förvildade tamkatter är orsakat av människan. För att få en långsiktigt hållbar lösning krävs att man åtgärdar källan till problemet. Många så kallade sommarkatter överges när hösten kommer och blir, om de överlever, så småningom förvildade. Djur som av en eller annan orsak inte kan vara kvar i hemmet ska alltid omplaceras eller avlivas. Om katten inte används till avel ska den kastreras/steriliseras alternativt ges p-piller när den blir könsmogen för att samhället ska undvika fler oönskade katter.

Katter bör inte springa omkring utan uppsikt i tätbebyggt område. Om katten inte kan vara inomhus och närområdet inte är lämpligt för katter, bör man avstå från att skaffa katt. Katter bör även vara ID-märkta med mikrochip eller örontatuering. Det görs lätt hos en veterinär.

Redan innan du bestämmer dig för att föda upp en kull med kattungar bör du kontrollera att det finns avsättning för dem. När du sedan är på väg att skaffa nya hem åt dem är viktigt att du pratar med deras nya hussar och mattar om vilket ansvar det innebär att ha katt.

Om det finns förvildade tamkatter i ditt område så ska du inte mata dem om du inte har för avsikt att ta hand om dem på lång sikt. Matning lockar katterna att stanna i området, vilket kan leda till olägenheter. Om du börjar mata katter blir du automatiskt ansvarig för djuren enligt djurskyddslagen.

Jaktbestämmelser
Man får inte döda andras katter. En katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad, får dödas av jakträttsinnehavaren eller av någon som företräder denne. Inom tätbebyggt område krävs tillstånd att skjuta från polisen.

Alternativ till skyddsjakt
För att slippa katter där du bor kan du skrämma eller spruta vatten på katten så fort den kommer in på tomten. Här gäller det att vara uthållig. Sätt för nät, lägg över presenning, fiberduk eller liknande för att skydda sandlådor, planteringar och skrymslen där katten vill gå in. Tag in möbeldynor när de inte används. Ha myggnät för öppna fönster och dörrar.

I zooaffärer, trädgårdsbutiker och liknande finns olika medel som har en avskräckande effekt. Strö ut eller spraya medlet på det du vill skydda. Proceduren måste upprepas efter regn. Se även till att inga sopor eller matrester är tillgängliga för katterna.

Ansvar
Kattägaren har det yttersta ansvaret för att katten inte orsakar problem hos andra. Samtidigt är det viktigt att katter får möjlighet att leva ett naturligt och bra kattliv. Om du bor i tättbebyggt område och inte vill/kan ha innekatt är det bättre att avstå från att skaffa katt. Fastighetsägare får själva ta ansvar för att åtgärder mot att katter
kommer in i trädgårdar eller hus vidtas. Om du bor i hyreshus och anser att förvildade tamkatter ger upphov till besvär runt din bostad ska du i första hand kontakta fastighetsägaren.

Staden är, med sitt rika utbud på föda (matrester och sopor), varmare klimat och färre fiender (rovfåglar, mård), en attraktiv plats för kråkor och skator.

Kråka
Kråkan (Corvus corone) är en vanligt förekommande fågel som ofta ses i närheten av odlade områden, vid bebyggelse och i tätorter.

Kråkparen håller ihop under lång tid. Kråkan är en partiell flyttare, det vill säga en del övervintrar i sina revir medan andra flyttar söderut till Nordsjöländerna. Fåglar från såväl norra Sverige som Finland, sträcker under oktober – november till södra Sverige eller Danmark. Det innebär att en del av kråkstammen vintertid består av övervintrande exemplar som kommer ifrån norra Sverige. Skjuts en kråka på vintern är det osäkert om det är en lokal fågel eller en som häckar på annan ort och bara är här tillfälligt. Vid undersökningar av avskjutning av kråkor inom vissa områden har det visat sig att det till och med haft motsatt effekt eftersom revirhävdande kråkor skjutits bort och öppnat upp för invandring av nya och flera kråkor i ett område.

Kråkan äter en varierad kost bestående av säd, växtdelar, insekter och andra smådjur samt avfall. Det händer också att den tar ägg och småfåglar. I mycket ovanliga fall kan kråkan även ge sig på nyfödda ungar av harar, kaniner och får.
Boet byggs i träd i skogsbryn, hagar och parker. Det byggs av kvistar och tovor.

Skata
Skatan (Pica pica) häckar gärna i närheten av människor och bygger ett stort klot- eller kvastformat risbo i en trädkrona. Skatparet håller ihop hela livet. Skatorna är stannfåglar som stannar i sitt revir hela året. Ibland samlas skatorna i pratsamma flockar och sover vintertid flockvis.
Skatan är allätare och kan anpassa sig efter det som finns att tillgå. Det blir avfall av olika slag men också fågelungar och ägg. Till och med vuxna småfåglar kan råka illa ut.

Skador och olägenheter
Problemen som kråkor och skator orsakar är bland annat nedsmutsning på parabolantenner, takutsprång, balkonger, verandor, uteserveringar och att fåglarna ibland väsnas för mycket.

Förebyggande åtgärder
I de flesta fall är det vårt eget fel att det blir problem. Matrester från utställda soppåsar, överfulla soptunnor, uteserveringar, gatukök och nedskräpning innebär goda möjligheterna för att det blir många kråkor och skator i staden. Att ha skyddsjakt på fåglarna är inte en långsiktigt hållbar lösning utan innebär ofta bara att man bekämpar symptomen på en olägenhet, men inte ursprungsproblemet självt. Man kan få ned beståndet av häckande kråkor och skator genom att störa fåglarna precis innan de går till häckning, till exempel genom att ta ned deras bon.

Jaktbestämmelser
Kråkor och skator får jagas från 1 juli – 15 april. Arterna finns upptagna i jaktlagen i den så kallade skyddsjaktsbestämmelsen. Det innebär att kråkor och skator som kommer in på gård eller i en trädgård och där kan orsaka skada eller annan olägenhet får jagas under hela året om det inte finns någon annan lämplig lösning. Kråkor och skator får också jagas i tätorter hela året om de orsakar kraftig nedsmutsning genom träck/avföring. För att få jaga inom tätbebyggt område krävs särskilt tillstånd av polisen. Om kråkor och skator orsakar avsevärd skada eller olägenhet av att en fågel byggt bo i hus eller gård, får boet samt ägg eller ungar avlägsnas trots bestämmelserna om fredning.

Alternativ till skyddsjakt
För att undvika att skator flyger in på verandor, balkonger och liknande kan man prova att hänga upp blå plastband eller linor vid platsen där de kan flyga in. En del experter menar att fåglar undviker blå färg. Positiva erfarenheter finns också där kråkor som ideligen attackerat sin egen spegelbild på glasrutor har skrämts bort av metoden.

Ett annat sätt att skrämma undan kråkfåglar är att sätta upp spegelreflexpyramider. De används i dag i en del hamnområden och marinor, på oljeplattformar samt på byggnader för att skrämma bort fåglar som smutsar ner.
Det finns ett skrämsystem med ljudsalstrare som bygger på inspelningar av nyfångade fåglars skrik i fångenskap. Fågelskrämmorna har hittills, med gott resultat, installerats för måsfåglar, kråkfåglar samt stare och koltrast.
Skrämmorna finns i många olika storlekar beroende på hur stor yta som ska täckas. Du kan också få skrämmorna inprogrammerade med olika typer av läten utifrån vilka arter du vill skrämma undan.

Ansvar
Skator och kråkor orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.
Ansvar för att sopor inte sprids ligger på fastighetsägaren eller den som ställer ut soporna. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de lätt kan stängas till.

Minken (Mustela vison) har kommit till Europa från sitt naturliga
utbredningsområde i Nordamerika via pälsdjursfarmer. I Sverige har minken blivit ett av de vanligaste rovdjuren och den återfinns i alla Sveriges landskap. Så länge det finns vatten (sött eller salt) i närheten trivs minken i många olika miljöer.
Födan är varierad och består av såväl landlevande som vattenlevande djur. Sorkar, fåglar, fiskar, kräftor och grodor är djur som står på minkens meny. Minken ger sig också på markhäckande fåglar, dess ägg och ungar samt kräftor.
Artens päls är vanligtvis mörk men det kan variera eftersom olika färgvarianter rymt/släppts ut ur fångenskap. Honan föder 3 till 6 ungar i början av maj som efter ett år blir könsmogna. Minkens närmaste släkting är flodiller (även kallad europeisk mink) som numera är utrotningshotad men dock aldrig förekommit i Sverige.

Skador och olägenheter
Minken är en införd art och bekämpas idag på många håll, framförallt på grund av att den tar fåglar vilket kan leda till en kraftig nedgång i fågelbestånden.
Sverige har undertecknat konventionen om biologisk mångfald som bland annat innebär att de ska förhindra införseln av, kontrollera eller utrota främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer och arter.

Förebyggande åtgärder
Om man har minkuppfödning eller minkar i bur har man ett stort ansvar att se till att ingen mink kommer ut i naturen.

Jaktbestämmelser
Jakttiden för mink är året om för att förebygga skador på vilt (skyddsjakt). Det finns idag cirka 30 godkända fälltyper för fångst av mink.

Ansvar
Minkar är inte klassade som skadedjur, eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att vidta åtgärder mot mink.

Fiskmåsen (Larus canus) har en vidsträckt utbredning över hela Sverige och förekommer såväl vid kusterna som inne i landet. I tätorterna häckar måsen ofta på hustak men även på marken. Ibland övertar de gamla kråkbon och andra gånger kan de bygga bo i en skorsten. Fiskmåsen är en flyttfågel som övervintrar i Nordsjön och andra delar av Västeuropa. Den kommer till häckningsplatsen i mars – april. Fiskmåsen äter lite av varje, bland annat insekter, maskar, kräftdjur, död fisk, bär, säd och avfall av olika slag.

Städer är attraktiva platser för fiskmåsar, med sitt rika utbud på föda (matrester och sopor) och få fiender (rovfåglar). Skjuts fiskmåsar bort i staden kommer andra fåglar snabbt att fylla upp platserna.

Skador och olägenheter
Problemen som fiskmåsar orsakar är dels nedsmutsning vid häckningsplatserna och dels att fåglarna försvarar sina ungar genom anfall och störtdykningar mot förbipasserande personer, ibland tillsammans med en laddning av avföring på offret.

Förebyggande åtgärder
I de flesta fall är det vårt eget fel att det blir problem. Matrester från utställda soppåsar, överfulla soptunnor, uteserveringar, gatukök och nedskräpning innebär goda möjligheterna för att det blir många fiskmåsar i staden. Undvik att mata fåglar i anslutning till fastigheten. Var noggrann med avfallshanteringen, knyt igen soppåsarna och överfyll aldrig sopkärlet.

Det går att få ned populationen av häckande fiskmåsar genom att störa fåglarna precis innan de går till häckning. Detta kan till exempel göras genom att spänna nät över begärliga häckningsplatser, ta bort pinnar och annat bomaterial eller ta ned deras bon.

Problemet med anfallande måsar är kortvarigt och något man får stå ut med under den korta tid, oftast inte mer än några dagar, de ägnar sig åt denna aktivitet. Om du undviker att gå nära ungar och håller dig nära träd och väggar klarar du dig i regel undan. I svåra fall på begränsade ytor kan man enkelt skydda sig genom att bära paraply.

Ifall måsungarna uppehåller sig på en totalt olämplig plats kan det vara bäst att driva iväg måsungarna till en annan plats genom att bilda kedja och mota iväg dem till ett lämpligare ställe. Att skjuta störtdykande föräldradjur innebär lidande för de hjälplösa ungarna som lämnas kvar.

Alternativ till skyddsjakt
Man kan prova att hänga upp blå plastband, linor eller reflekterande remsor vid platser där man inte vill ha fiskmås. Försök har visat att fisk- och silvertärnor övergett flytbryggor sedan blå plastband hängts upp.

Det finns ett skrämselsystem med ljudsalstrare som bygger på inspelningar av nyfångade fåglars skrik i fångenskap. Fågelskrämmorna har hittills, med gott resultat, installerats för måsfåglar, kråkfåglar samt stare och koltrast.
Skrämmorna finns i många olika storlekar beroende på hur stor yta som ska täckas. Det går att få dem inprogrammerade med olika typer av läten utifrån vilken eller vilka fågelarter/grupper som ska skrämmas undan.

Jaktbestämmelser
Fiskmåsar får jagas från 1 augusti – 31 mars. Arten finns upptagna i den så kallade skyddsjaktsbestämmelsen. Det innebär att jakträttshavare får jaga fiskmåsar, för att förhindra skador, som kan uppkomma om fåglarna till exempel kommer in i en anläggning, på mark med jordbruksgrödor eller i yrkesmässig trädgårdsodling om det inte finns någon annan lämplig lösning.

För att få jaga inom tätbebyggt område krävs alltid särskilt tillstånd av Polisen.
Om fiskmåsar orsakar avsevärd skada eller olägenhet av att en fågel byggt bo i hus eller gård, får boet samt ägg eller ungar avlägsnas trots bestämmelserna om fredning.

Ansvar
Fiskmåsar orsakar ytterst sällan olägenhet för människors hälsa.
Ansvar för att sopor inte sprids ligger på fastighetsägaren eller den som ställer ut soporna. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de lätt kan stängas till.

När solen tittar fram kan det dyka upp ormar på vissa tomter. I Dalsland finns det tre ormarter; huggorm (Vipera berus), snok (Natrix natrix) och hasselsnok (Coronella austrica). Huggormar äter främst sorkar och grodor. Snokar lever av smågnagare, fisk och grodor men kan även ta paddor vilket huggormar aldrig gör. Hasselsnokens viktigaste föda är andra reptiler, näbbmöss eller smågnagare. Alla tre arterna är nyttiga djur som håller efter sorkar och möss.

Eftersom huggormen är giftig kan det vara obehagligt att ha den på tomten om där finns småbarn och hundar men annars bör den lämnas ifred. Huggormen går aldrig till anfall och biter inte om man inte trampar nästan rakt på den. Snoken är större och snabbare än huggormen och kan ta huggormar som byte. Huggormen undviker därför områden där det finns snok. Vill du undvika huggorm på tomten
ska du vårda snokarna! Hasselsnoken är en mindre art och också med på Rödlistan som Sårbar så den ska man vara extra rädd om ifall man träffar på den.

Skador och olägenheter
Huggormar är giftiga och om du trampar på dem kan du bli biten. Många människor är rädda för ormar. Ormrädsla är antagligen medfödd och sammanhänger med att våra förfäder levde i trakter där det fanns dödligt giftiga ormar. Verklig ormskräck däremot beror snarare på att människor i barndomen blivit skrämda för ormar. Du bör aldrig skrämma barn för ormar utan istället berätta att det kan göra ont att bli biten och att den som får ett huggormsbett kan bli mycket dålig.

Förebyggande åtgärder
Vill du inte ha ormar på tomten gäller det att få dem att vantrivas där. Håll gräset kortklippt (det finns mycket sork i marker med högt gräs). Avlägsna rishögar och stenrösen. Se till att vedtravar, komposter och lövhögar inte ligger intill husen. Ha komposten i slutet kärl. Ta bort täta snår, särskilt nära huset och längs med stenmurar. Mura igen eller sätt finmaskigt nät för hål i husgrunder. Kontrollera näten för källarventiler.

Flytta huggorm
Du får fånga in och flytta huggormar om de kommit in på tomten. Viktiga hjälpmedel är kraftiga handskar (till exempel svetsarhandskar eller motorcykelhandskar) och en pinne med krok (böjd träpinne eller liknande). Få in kroken mitt under ormen och lyft upp, den hänger nämligen kvar. Alternativt håll fast ormen genom att trycka en pinne över kroppen strax nedanför huvudet (inte för hårt!) och lyft upp ormen i svansen med handen i en kraftig handske.
Ormen har svårt att ta sig upp och bita när den hänger upp och ner, men var vaksam. När du fångat in ormen lägg den i en hink med lock eller låda som du kan stänga ordentligt. Kör sedan iväg med ormen och släpp den i ett område där det kan finnas gott om sork för den att äta, till exempel en skogskant eller gammal äng, för då ökar chansen att den stannar kvar där.

Huggormen har en mycket stark ”heminstinkt”, det vill säga den vill hitta hem igen. Har du flyttat en huggorm från din tomt finns det också säkert många andra ormar i omgivningen som kan flytta in i din trädgård istället. Det är därför viktigt att du genomför åtgärder så att din tomt blir mindre attraktiv för ormar. Kom ihåg att det är förbjudet att döda, skada eller fånga (alltså även flytta) snokar!

Fridlysning
Alla ormar i Sverige är fridlysta. Det innebär att det är förbjudet att döda, skada eller fånga ormar och deras ägg och ungar. En huggorm som påträffas på tomten får dock infångas och flyttas. Endast om det inte är möjligt, och då någon annan lösning inte finns, får huggormen dödas.

Ansvar
Ormar är inte klassade som skadedjur, eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att vidta åtgärder

Rådjur (Capreolus capreolus) lever ensamma eller i små grupper.
Rådjurstammen är framförallt utbredd i stadens utkanter. Getterna är mer sällskapliga än bockarna. De håller ihop med sina egna kid och kan röra sig i grupper med andra rådjur. Rådjuret föder ungar en gång per år och får då ett till tre kid, i sällsynta fall fyra. Födseln sker i allmänhet mellan 25 maj och 20 juni.
Rådjur vandrar i högre utsträckning än andra klövdjur och kan vistas i helt skilda områden under sommar och vinter. Rådjur blir sällan äldre än 10 till 12 år i Sverige.

Under vintern äter rådjuren främst bärris och ljung. Om snödjupet förhindrar bete av dessa arter äter rådjuren kvistar från barr- och lövträd. Under barmarksperioden äts också en hel del bärris och ljung samt mycket örter och blad från lövträd. Det är främst unga plantor som betas vilket kan försvåra nyplantering av skog.

Eftersom rådjur kan vandra långa sträckor tjänar det inget till att försöka skjuta bort dem, då det snart kommer nya.

Skador och olägenheter
Rådjuren kan orsaka skador för människor på skog, i trädgårdar och i trafiken. De leder också till skador på prydnads- och nyttoväxter i villaträdgårdar och på odlingar.

Förebyggande åtgärder
Rådjursstammens storlek bestäms framför allt av födotillgången. Om det finns gott om näringsrika blad, örter och bärris att beta av kan getterna föda fler kid.
Välj plantor som rådjuren inte tycker om. Bland perennerna undviker rådjuren bland annat backsippa, adonis, temynta, vallmo, malört, pion, daggkåpa, Mose brinnande buske, daglilja och lupin. Magnolia, berberis, syren, snöbär och oxbär är träd och buskar som rådjuren inte rör.

Vill du ha lökväxterna ifred kan du odla liljor, balkansippor, kejsarkrona, allium samt påsk- och pingstliljor. Dina favoritväxter kan du rädda genom att plantera lavendel bredvid dem. Även extremt taggiga och giftiga växter undviker rådjuren.
För att undvika trafikolyckor kan viltstaket behöva sättas upp på utsatta platser.

Jaktbestämmelser
Jakttiden på rådjur varierar i olika delar av landet. I Västra Götalands län får hornbärande djur jagas mellan den 16 augusti till och med 30 september. Kid får jagas i september. Alla kategorier av rådjur får jagas från oktober till och med januari.

Alternativ till skyddsjakt
För att rådjur inte ska förstöra odlingar är det effektivaste sättet att stängsla in dem. Stängslet bör vara minst 160 centimeter, men helst 180 till 200 centimeter.
Det säkraste sättet att odla utan stängsel är att breda ut kycklingnät över odlingen.

En för rådjur avskräckande substans är en blandning av ammoniak, vatten och blodmjöl som man doppar gröna oasisbitar i och sätter på pinnar som sticks ner mellan växterna. Skydda gärna oasisbitarna med en uppochnervänd kruka eller liknande, eftersom regn snabbt späder ut doften.

Man kan även lägga ut benmjöl eller blodmjöl i oblandad form strö ut runt och/eller på växterna. Medlen bör förnyas ofta, särskilt om det regnar. Mellan växterna kan man sticka ner t.ex. blomsterpinnar så tätt att rådjuren inte kommer åt växterna. Blomsterpinnarna bör sticka upp åtminstone 15 cm över växterna.
Det finns många andra knep som kan testas, t.ex. att hänga ut tvålbitar, hänga upp nyklippt fårull, hänga upp små speglar i snören eller hänga upp ljusblå band. Pröva gärna själva och se om metoderna fungerar.

Ansvar
Rådjur är inte klassade som skadedjur, eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att åtgärder mot rådjur vidtas. Vid fråga om jaktbart vilt får du kontakta jakträttsinnehavaren. För att skjuta inne i tätorter krävs tillstånd av polisen. För rådjur gäller begränsad jakttid.

Problem med råttor och möss finns i de flesta städer. Det finns inom familjen råttdjur 90 olika släkten, bland annat den bruna råttan, skogsmusen och husmusen. De bruna råttorna bygger på våren stora, rymliga bon nere i jorden, vanligtvis i närheten av ett bra matupplag och stannar där tills den första frosten kommer. Då flyttar de in i människornas och kreaturens boningar. Råttor kan hoppa en meter högt och klättra överallt där det finns bra fotfäste. Kroppen är ungefär 27 centimeter lång och svansen 23 centimeter. De blir könsmogna vid två månaders ålder. En hona kan ha tre till sex kullar per år och sex till tio ungar i varje kull.
Brun råtta (Rattus norvegicus) lever av både växter och kött och den kan ibland också uppträda som rovdjur. Den trivs på de mest skilda platser men föredrar ofta lite fuktigare ställen. De lever i flock och är främst aktiva under dygnets mörka timmar. I städer uppehåller sig råttor ofta i avloppssystemen.

Husmusen (Mus musculus) är allätare men föredrar frön, främst spannmål och spannmålsprodukter. Den kan knapra på lite av varje som tvål, stearin och kitt.
Husmusen är främst bunden till bebyggelse och håller vanligtvis till på vindar, under golv eller i väggar. Honan föder ungefär fem till sex kullar per år.
Skogsmöss som större skogsmus (Apodemus flavicollis) och mindre skogsmus (Apodemus sylvaticus) lever främst utomhus men kan under vissa tidsperioder komma in i byggnader. Födan hämtar de till övervägande dels från växtriket som frön, nötter, skott och knoppar. En del av födan består dock av till exempel daggmaskar, insektslarver och puppor. Skogsmushonor föder upp till tre kullar per säsong.

Skador och problem
Råtturin och avföring innehåller ibland smitta som kan innebära hälsorisker för både människor och djur. Genom att råttor vid utforskandet av omgivningen gnager på material som de träffar på kan isoleringen på elkablar bli uppäten med kortslutningar och bränder som följd.

Förebyggande åtgärder
Det minsta hål en råtta kan ta sig igenom är 20 millimeter och en mus kan klara att ta sig igenom ett hål på 6-7 millimeter. Genom en rad olika åtgärder går det att minska risken för att få in gnagare i en byggnad.

• Källarfönster måste vara hela och ventilöppningar förses med metallnät. Det bör
  vara av rostfritt stål, brons eller mässing med en maskvidd på högst 5 millimeter
  och en trådtjocklek på minst 0,7 millimeter.
• Dörrar måste sluta tätt och väggar vara fria från hål och större sprickor.
• Rörgenomföringar bör tätas med betong eller stålplåt och avloppsbrunnar förses
  med galler.
• Skadedjur drar sig till miljöer där de kan hitta föda och värme. Lämna därför aldrig
  sopor och matavfall så att de kan locka till sig djur.
• Stäng noga till soprummet.
• Se till att din kompost för hushållsavfall är hel och stängd och släng inga matrester i komposten för trädgårdsavfall.
• Städa de utrymmen där de kan tänkas ta sig in så att inga naturliga gömställen och platser för att bygga bon finns.

Rovdjur som ugglor och andra rovfåglar lever till stor del på gnagare. Genom att värna om och gynna dem minskar beståndet av råttor och möss.

Jaktbestämmelser
Råttor och möss får jagas och avlivas hela året. Riktigt använd är en slagfälla en både effektiv och barmhärtig bekämpningsmetod. När man förser fällan med ett lämpligt bete, till exempel salami, skinka, leverpastej, korv, choklad eller russin, är det viktigt att man förankrar betet ordentligt på fällans utlösningsplatta. För att bli av med möss behöver flera fällor placeras där mössen rör sig.

Det är inte tillåtet för privatpersoner att köpa och använda råttgift sedan 2014. För kemisk råttbekämpning får man vända sig till ett saneringsföretag. Det är dock viktigt att man är medveten om att när råttbekämpningsmedel används så finns det alltid en viss risk att någon råtta eller mus dör på en svåråtkomlig plats. Det kan under en tid orsaka besvär med dålig lukt. Det finns också en risk att husdjur eller andra djur får i sig giftet om kommer åt giftet eller de i sin tur fångar och äter råttan eller musen.

Alternativ till skyddsjakt
Det finns mekanisk utrustning som med hjälp av högfrekventa ljud skrämma bort gnagare.

Ansvar
Det är fastighetsägaren eller den som ställer ut sopor som har ansvaret för att de inte sprids. Avfallsbehållare får inte fyllas mer än att de lätt kan stängas till. Om du bor i hyreshus och upptäcker råttor eller möss i eller runt din bostad ska du i första hand kontakta fastighetsägaren som har ansvar för att sanering blir utförd.
Om du äger ett enfamiljshus är det ditt ansvar att hålla bostaden fri från skadedjur och ohyra. Som privat fastighetsägare kan man ha en skadedjursförsäkring som är kopplad till villa- och hemförsäkring. Om du har skadedjur bör du därför först kontakta ditt försäkringsbolag.

Det spektakulära namnet ”mördarsnigel” har den fått genom sitt aggressiva och delvis kannibalistiska beteende. Den spanska skogssnigeln (Arion lusitanicus) är i vuxet tillstånd i storlek som en svart skogssnigel (cirka 8 – 13 centimeter). Färgen är oftast mörkt brunröd men varierar starkt från nästan svart över alla bruna och
röda färgnyanser till orangegul. Arten kan lätt förväxlas med flera andra sniglar, och för att kunna göra en säker artbestämning måste man göra en anatomisk undersökning.

Spanska skogssnigeln är allätare. Ätskador av arten har observerats på i stort sett alla typer av grödor och prydnadsväxter. Under senare år har den korsat sig med den svenska vanliga skogssnigeln och gett upphov till en ny art. Den kallas supersnigel och har lika stor aptit som den spanska skogssnigeln och har också förmågan att övervintra i Sverige.

Arten härstammar ursprungligen från Iberiska halvön (Spanien och Portugal). Under 1970-talet spreds snigeln över stora delar av Väst- och Mellaneuropa. 
Spridningen sker huvudsakligen passivt genom människans handel med plantor och prydnadsväxter. Ägg och snigelungar följer med i rotsystem och jord. Spridningen underlättas av att det räcker med ett enda ägg eller unge för att den ska kunna föröka sig.

Sniglar är hermafroditer - det vill säga de är individer av både han- och honkön - och den spanska skogssnigeln kan dessutom befrukta sig själv. Under vissa år har artens överlevnad också ökat betydligt på grund av de milda vintrarna och de fuktiga somrarna.

Skador och problem
De spanska skogssniglarna äter upp växter och grödor i trädgårdar.

Förebyggande åtgärder

• Var försiktig vid inköp av nya plantor! Spola eller skölj av rotsystemet på växterna - snigelägg eller snigelungar kan finnas i jorden.
• Undvik att ta in växter eller jord från områden där ni vet att snigeln finns.
• Släng inte trädgårdsavfall eller jord ute i naturen.
• Döda insamlade sniglar - släpp inte ut dem på nya platser.
• Håll rent i trädgården.
• Kvarlämnat skräp och skräphögar kan vara utmärkta tillhåll för sniglar.
• Avlägsna fallfrukt.
• Kompostera i slutna kärl, undvik öppna komposter. En sådan kompost kan vara
  tillhåll för tusentals sniglar.
• Vattna på morgonen. Undvik kvällsvattning - sniglarna är nattaktiva djur.
• Vattna direkt vid plantorna och undvik vattning över stora ytor.
• Skörda grönsaker och rotfrukter i tid.

Bekämpning av spanska skogssniglar
Insamling

Ansvar
Den spanska skogssnigeln är inte klassad som skadedjur, eftersom den inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att åtgärder vidtas

Det finns många olika arter av myror. En av de vanligaste är den svarta trädgårdsmyran (Lasius niger), ofta kallad svartmyra. Den bygger sina bon i jorden, ofta under stenar eller plattor vid uteplatser.
Svartmyran livnär sig på sockerhaltig avföring som de mjölkar ur bladlöss. De äter även växtsafter, pollen samt döda eller levande insekter.
Under våren när det är ont om föda utomhus söker sig svartmyrorna ibland in i våra bostäder, i jakt på mat. För att undvika problem är det under våren viktigt att hålla rent golv, bänkar och bord från matrester. Hittar myrorna mat bjuder de snabbt in fler arbetsmyror.

Skador och problem
Svartmyran hör hemma i naturen där den har en viktig funktion. Problemen uppstår när den i jakt på föda och vatten tar sig in i våra hus. Invasionen, som vanligtvis pågår under våren kan upplevas irriterande och störande, men svartmyror varken bits eller sprider sjukdomar.

Förebyggande åtgärder

• Torka bort sött spill såsom socker, saft och läskedryck eller kaksmulor,
  framför allt under våren.
• Förvara attraktiva livsmedel i slutna behållare.
• Töm soporna ofta.
• Reparera vattenläckor och avlägsna fukt intill husgrunden.
• Några dofter som svartmyror inte tycker om och håller dem på avstånd är
  såpa, kanel, ättika, bakpulver, pepparmynta och renfana.
• Täta håligheter vid dörrlister och i väggar.
• Avlägsna eller trimma buskar intill huset som kan härbärgera bladlöss, där
  samlas ofta svartmyror.

Bekämpning av Svartmyror
För att bli av med myrorna bör du lokalisera själva boet. Oftast är det beläget under plattor, stenar och dylikt. Om du misslyckas med att bli av med boet kan du placera ut myrdosor eller myrmedel på platser där du vet att myrorna passerar. Betet fraktas med hjälp av arbetarna till boet där drottningen påverkas.

Ansvar
Hyresgäster som har problem med skadedjur eller ohyra i sin bostad eller inom fastigheten ska kontakta hyresvärden, förvaltaren eller bostadsrättsföreningens styrelse. Det är fastighetsägaren, förvaltaren eller bostadsrättsföreningens styrelse som har det huvudsakliga ansvaret för att åtgärda problem med skadedjur och ohyra.

Äger du en villa eller ett hus ansvarar du själv för att hålla skadedjur och ohyra borta. Kontakta alltid ditt försäkringsbolag innan du beställer sanering, ibland är det en skadedjursförsäkring kopplad till din villa- eller hemförsäkring.

Vildsvinets (Sus scrofa) utbredning i Sverige sträcker sig upp till Dalälven och med enstaka förekomster så långt upp i landet som norr om Umeå.
Vildsvinsstammen har under de senaste årtiondena ökat i både antal och utbredning. Vildsvin är nattaktiva och ses sällan under dagens ljusa timmar.
Desto mer syns spåren efter vildsvinens bökande efter föda.
Vildsvinen lever främst i löv- och blandskogar, men man hittar dem också i odlingslandskap och barrskogar. Främst äter vildsvinen olika rötter men även ollon och nötter, havre, raps daggmaskar, larver och frukt. Honan blir könsmogen vid 1,5 års ålder och föder 3 till 6 ungar, men en äldre sugga kan få upp till 8 ungar i en kull. Kultingar kan födas när som helst under året men de flesta kullarna föds i februari – maj månad. Kultingarna följer suggan i ett år men stöts sedan bort när nästa kull föds.

Skador och olägenheter
Ett gäng vildsvin kan böka upp en trädgård på väldigt kort tid. Men vildsvin som bökar upp gräsmattor och trädgårdsland utför endast sitt naturliga beteende, att leta föda. Det utgör ingen anledning att avliva djuret och är enligt definition inte någon olägenhet för människors hälsa eller miljön. Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan negativt och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Förebyggande åtgärder
Ofta räcker det med ett vanligt lågt stängsel runt tomten för att hålla vildsvinen ute, de kan inte hoppa särskilt högt. Annars kan man sätta upp ett treradigt elstängsel, vilket är mycket effektivt. En radioapparat kopplad till en rörelsevakt kan också vara effektivt.

Andra åtgärder för att minska trädgårdens attraktivitet för vildsvin är att plocka upp all fallfrukt så fort den trillar ner, ha lock på komposter och soptunnor, hänga fågelmat högt upp och ta upp rester som faller till marken direkt. Man kan störa och skrämma vildsvinen i ett så tidigt skede som möjligt innan de hinner vänja sig vid människor. Hundar kan också minska svinens benägenhet att gå in på en tomt. Urinlukt verkar också kunna hålla vildsvinen borta från tomten.

Jaktbestämmelser
Jakttiden på vildsvin är hela året, men under perioden 16 februari – 15 april får man endast jaga årsungar. Sugga som åtföljs av smågrisar är fredad hela året.
Om vildsvin kommer in på gård eller i en trädgård och där orsakar skada eller annan olägenhet får den skjutas eller infångas hela året (så kallad skyddsjakt) om det inte finns någon annan lämplig lösning.

För att få jaga inom tätbebyggt område krävs särskilt tillstånd av polisen.

Alternativ till skyddsjakt
Den enda långsiktigt hållbara lösningen att slippa vildsvin är att se till att de inte kommer in i trädgården och att göra det oattraktivt för dem att uppehålla sig i området.

Ansvar
Vildsvin definieras inte som skadedjur eftersom de inte orsakar olägenhet för människors hälsa. Fastighetsägaren får själv ta ansvar för att vidta åtgärder mot vildsvin